En Höstberättelse - 2003

Äventyr, äventyr, äventyr...

Jag och två polare från studietiden hade planerat att flyga varmluftsballong på Fredagen men den blev inställd pga dåligt väder. Då återstod paddlingen över Lördagen och Söndagen.

Vi gav oss ut mot Björkvik för att paddla från uthyrningen där. Efter lite provande av kajaker, eftersom mina kompisar var förstagångspaddlare, kom vi ut i kajakerna någon timme senare.

Paddligen flöt på bra, vädret var lugnt på Lördags eftermiddagen. Vi tog en något försenad lunch. Jag fick göra det mesta av jobbet, allt från att sätta upp köken till att diska. Mina kompisar var kompletta noviser på friluftslivet!

Vi kom ut på västsidan av Nämdöfjärden, efter lite funderande så bestämmde jag att vi paddlar över, mycket för att få en mer trevlig paddling dagen efter. Paddlingen förlöpte problemfritt över Nämdöfjärden.

När vi kom till östsidan av Nämdöfjärden och skulle gå iland vid en av holmarna så skulle min polare bara paddla ut och vända för att komma in bättre mot landningsplatsen. Plötsligt hörde jag ett plums och han låg i vattnet.

Vi slog upp tältet, gjorde middag och slog på sjöväderrapporten 21:50: ...i skärgårshavet kulingvarning...Nordliga vindar... Nordliga vindar betydde både kallare i luften såväl som att blåsten skulle komma rakt igenom Nämdöfjärden, på tvärs med våran kurs. Kulingvarningen talar för sig själv. Jag funderade på om vi skulle paddla tillbaka redan på kvällen, men eftersom mörkret lägger sig lite tidigare nu på hösten gick inte det. Utan vi la oss och sov i tältet för att kolla vågor och mer exakt vindriktning på morgonen.

På mogonen vaknande jag av att min polares tält vek sig av blåsten, vilket det gjort förr. Jag gick ut och kollade vågorna och vindriktningen. Det såg bättre ut än väntat. Vi bestämmde oss för att göra ett försök. Satte i kajakerna på läsidan av ön. Först min "stabile" ovane polare, sedan min "instabile" ovane polare och sist jag. Min stabile polare hjälpte från vattnet först min instabile polare och sedan mig.  När jag sedan kommit i min kajak och fått på mitt kapell satt den "instabile", utan att paddla, och drev mot nästa land. Vi ropade men han reagerade inte, utan vi fick paddla dit och kolla läget och han var ganska skraj i de förhållandevis små, men krabba, vågorna bakom ön.

Vi bestämmde i varje fall oss för att göra ett försök men min instabile polare hann inte ta många tag innan han välte. Min instabile polare var rätt irriterad och vägrade göra en kamraträddning. Hans flytväst bar honom inte på ett bra sätt i vattnet heller. Vi velade fram och tillbaka och övertygare till slut den instabile om att göra en kamraträddning, tyvärr stod jag inte på mig om att vi skulle tömma kajaken från vatten helt innan den instabile började att paddla igen. Så han inte ta många tag innan han välte igen.

Nu gav den instabile helt upp och ville inte försöka mera utan istället gick vi iland, en ganska vansklig ilandstigning i vågorna, på enklippig ö ca en km sydost om övernattningsön. Efter lite dividerande, bland annat kring om vinden skulle mojna och vilken tid olika aktiviteter skulle ta, så bestämmde vi oss för att ordna båtskjuts för den instabile och att jag skullle bogsera hans kajak tillbaka till Björkvik.

Bogseringen i sig var väldigt jobbig i motvind med en kajak på släp, jag tror aldrig jag varit så trött i armar och axlar som efter den turen.

Sensmoral: Om du är den mest erfarne låt inte någon annan gå in och styra. Lyssna på väderrapporterna.